Kiwi

Kiwi kom till oss genom Västerort djursjukhus där hon 6 månader ung lämnades in för avlivning. En unghund med alldeles för mycket erfarenheter av vad livets mörka sidor kan ge.
Osäker och rädd följde hon med mig hem den torsdagskvällen. Många månader och år av arbete, framförallt med tillit och självförtroende har gett oss en familjemedlem som skyddar oss mot allt ont och följer varje steg vi tar.

Våren -04 kollapsade plötsligt Kiwi under en promenad i skogen. Jag trodde inte hon skulle överleva på vägen till veterinären. Men det gjorde hon, även om hon inte ens lyfte huvudet själv när vi kom fram.
Många prover togs och mirakulöst nog så efter 2 timmar på dropp och kortison så reser hon sig upp viftar på svansen och ser ut som att.. jaha nu åker vi hem. Jag trodde inte de var sant.
Proverna visade Addison´s disease vilket innebär att binjuren inte fungerar.
Många provtagningar har det blivit genom åren men vi har hittat en dos av hennes medicin som idag fungerar. Så länge hon får sin medicin 2 gånger per dag så lever hon som en frisk hund. Men utan skulle hon inte klara sig mer än någon vecka.
Det går upp och ned för våran Kiwi men hon lever som en drottning här hemma inne med familjen och får allt smaskens som barnen inte vill ha.

Kiwi har även tagit på den stora uppgiften att hjälpa oss fostra barn och valpar som kommer till familjen. Med en vänlig men bestämd metod visar hon vad man får och vad man inte får göra.
Hon lär valparna sådant som för oss människor är svårt att lära. Det är underbart att se henne idag med barnen och de andra hundarna när man tänker tillbaka på den lilla darrande unghunden som var rädd för allt och åt som om hon aldrig tidigare hade fått mat.

Kiwi tog sitt sista andetag i mitt knä den 19 maj 2010.
Trots sjukdom och problem i livet så blev hon 9 år och 10 månader gammal. Mycket hade jag förberett mig själv på och övriga familjen att så många år till blir nog inte Kiwi. Men efter flytten hit till Söderbärke så blev hon pigg och glad och mådde riktigt bra, blodvärden blev bättre och Kiwi fick mig återigen att inse att hon var speciell på många sätt.
Sista veckan tog hon lite längre utflykter än vanligt men det var inget jag brydde mig särskilt mycket om då jag flera gånger följt efter henne och insett att hon satt nere på bryggan vid sjön eller bara strosade runt i skogen här omkring. Men hon hade hittat en skatt visade det sig, en rådjurs skank någonstans i skogen som hon smaskat i sig och blev dålig.
Två dygn senare är vi på Västerort djursjukhus igen Kiwi och jag, hon ligger i mitt knä efter en lyckad operation där man hittat den felande länken, en bit klöv som satt fast i tarmen.
Alla värden såg bra ut och det mest kritiska var över. Kiwi tittade upp på mig några gånger och jag strök henne lugnt över kinden och förklarade att nu är det lugnt, nu ska vi åka hem.
En kort stund senare går det åt fel håll, jag känner en känsla av farväl, en känsla av sorg och tomhet och så försvinner Kiwi in i dimmornas värld och tar en sista djup suck med huvudet i mitt knä.
Så mycket hennes lilla hjärta utstått genom åren orkade det helt enkelt inte mer.
Jag och Kiwi såg varandra första gången på Västerort och där sa vi även Hejdå nästan 10 år senare.